Elitloppshelgen måste upp i status, och vad passar väl då bättre än att göra en återblick på några av ramloppen. Klassikerna lilla elitloppet, Harper Hanovers, treåringseliten och fyraåringseliten är de mest traditionstyngda loppen vid sidan av Elitloppet. Med undantag av Harper Hanovers höll alla dessa lopp högre klass förr, fyraåringseliten fick en stoavdelning 1991 och treåringarnas dito fick det 1995… det har naturligtvis också bidragit till sämre standard för huvudloppen.
Idag blir det en en titt i backspegeln på lilla elitloppet och Harper Hanover’s, en subjektiv återblick som ni får ta som ni vill… förhoppningsvis väcker det en del sköna minnen.
Lilla elitloppet – bättre förr
Lilla elitloppet, eller Sweden Cup som det numera heter, har körts sedan 1977. Jag tror också det var 1977 som den nuvarande Elitloppshelgen tog sin början, före 1977 var det trav enbart på söndag. Premiäråret vanns av fyraårige Pershing, redan då en världshäst. Loppet kördes som heatlopp (utan skiljeheat och uppdelat på två distanser, 1609m och 2140m) åren 1977-1981 och höll mycket hög klass, här snackar vi hästar på gränsen till Elitloppet. Svenska hästar som idag skulle varit med i Elitloppet fick nöja sig med lilla elitloppet, det stora loppet innehöll på den tiden inte så många svenskar utan var ett internationellt lopp värt namnet… ursprungsnamnet Solvallas Internationella Elitlopp togs på allvar då.
Första året (1982) loppet kördes med två försök och final var det med rätta mycket rabalder om en häst – Record Launcher – som inte fick plats i Elitloppet. Record Launcher vann lilla elitloppet på 13.5ak och visade med eftertryck att han varit med i striden om de främsta platserna i Elitloppet, tidernas uttagningsmiss om ni frågar mig.
Åren 1986-1987 och 1999-2003 var loppet så hett att det kördes med tre försök, det var ganska vanligt att loppet innehöll hästar (typ femåringar) som ville vänta med Elitloppet ett år, inte som nu ett lopp för trötta gamlingar. Faktum är att loppet hållit ganska bra klass hela tiden, även om standarden sjunkit något för varje år… i år är det troligen det sämsta som någonsin körts, utan att överdriva åtminstone ett av de sämsta startfälten i loppets historia.
Löpningsrekordet är från 2011 då Local Conch dansade runt på 10.0ak. Loppet har varit ganska skrällbetonat, antingen i försök eller final.
Många minnesvärda vinnare har passerat revy, Pershing vann premiären 1977 och var en fantastisk häst som två år senare vann Elitloppet, den ende vinnare som tagit den dubbeln. Pershing’s helsyster Angels Flight vann de två kommande åren 1977-1978. Record Launcher 1982 är en av mina absoluta favoriter, en annan favorit är Callit som vann 1986. Glömmer heller aldrig Bijou du Bignon 1995, Louise Laukko 1998, Tag The Devil 2003, Digger Crown som vann både 2004 och 2006, Jaded 2007, Scarlets Aino 2008 och Local Conch 2011 på magiska 10.0ak.
Harper Hanovers – bättre och bättre
Harper Hanovers kördes första gången 1968 och har gått en annan väg, från början ett långlopp i mängden… men i och med Elitloppshelgens start 1977 har det sakta men säkert ökat sin status. Standarden skiftar naturligtvis år från år, i år är det ett riktigt kanonlopp. Sedan 1977 har det körts över tre varv, före det kördes loppet över alla distanser, 1972 var det ett lopp över engelska milen (1609 meter).
Löpningsrekordet (räknat på vinnartiderna) är från 2007 då Milord de Mellerey travade 13.4-3180 meter. Här snackar vi ett lopp där det skräller friskt, värt att tänka på inför lördagens V75-omgång.
Jag minns särskilt Queen L som 1992 vann på 15.2, spurtkanonen Pride Farming som vann både 1994 och 1997, danske Töjeksperten 1998, Etain Royal som 2000 skrällde på nytt löpningsrekord, fransosen Flambeau des Pins som vann både 2002 och 2003, men mest minnesvärt kanske ändå Max Flukt två segrar 2005-2006 är? Sist men inte minst Milord de Melleray som imponerade 2008 på det gällande löpningsrekordet.