Henrik Ingvarsson på Travronden är landets i särklass bästa travkrönikör, kanske landets bästa krönikör överhuvudtaget (i konkurrens med Johan Croneman på DN och Jan Gradvall)? I rondens fredagskrönika är rubriken ”Får kväljningar när alla skor rycks på tvååringar”… rubriken säger allt, vill ni veta mer får ni köpa ronden. Han tar också upp Stenströmers ilska över att Noras Bean ”alltid varit bespottad”… precis som jag förstår han ingenting, vem har bespottat Noras Bean?
Travtränare, fotbollsstjärnor och många andra framgångsrika människor är superkänsliga och det är nog en stor del av drivkraften som gjort dom framgångsrika. Noras Bean har aldrig varit bespottad, att vi andra inte har betraktat honom som världens bästa häst är inte riktigt samma sak… men det räcker med att åsikterna skiljer sig åt lite för att ord som bespottad ska hoppa ur munnen, samhällsdebatten av idag är inte direkt nyanserad. Nån mer än jag som tänker på svenska fotbollslandslaget i sammanhanget?
Titta bara på efterdyningarna efter Zlatans uppvisning mot England häromdagen… Hamrén får spel när intervjuaren (Ekwall) hyllar Zlatan och svamlar om bristande respekt för dom andra spelarna, Englands alla Zlatankritiker får en knäpp på näsan ”va sa ni nu då?”, för att inte tala om landslagets knäpp på näsan på media som dom anser vill att Sverige ska misslyckas. Istället för att njuta tillsammans av succén tar skadeglädjen och den sårade självkänslan över, hur gamla är dom?
Jag tänker inte ens nämna den mest sårade i svenskt trav genom alla tider… vill inte strö salt i såren.
Ett tips till alla lättsårade jättebebisar är att lära av Stefan Hultman, ingen har varit så sårad som han av den kritik som han (och hans älskade Maharajah) fick förra året när han fick stryk gång på gång i V75. Men Hultman är en stor människa som ställer upp ändå och bjuder på sig själv, han påverkas självklart och slutsatsen han dragit är att Maharajah den här gången ska förberedas för Prix d’Amerique i mindre sammanhang än V75, ett klokt beslut. Stefan Hultman är ett föredöme på många sätt.
Eftersom jag inte gillar fjäsk måste jag nämna att Stig H Johansson (den största tränaren någonsin?) tidigare var oerhört lättsårad… det har blivit mycket bättre, men jädrarimej om man kritiserade Mäster på 70-, 80- och 90-talet. Läs det här så förstår ni…
Sen vill jag påpeka att jag absolut förstår om man blir irriterad när det skrivs irrelevanta (och osanna) saker… men konstruktiv kritik får man fanimej tåla.