Hoppa till innehåll

Våren på väg, eller?

Jag letar räddningsplankor nu, är medveten om det… men mars och våren brukar betyda nytändning för travet. Sitter på tåget efter en tripp till Stockholm, passerade nationalarenan Solvalla, det är alltid en liten rysning att åka förbi landets travmecka.

Men efter att ha läst Ingvarssons krönika i Travronden idag får jag olustiga känslor, Henrik Ingvarsson sätter fingret rakt på essensen av vad vi riktiga travnördar känner… det spelar ingen roll hur mycket man pratar om helheter och upplevelser på travbanan om inte den äkta kärleken finns där. Precis som Ingvarsson skriver består upplevelsen i spelet, farten, ljuden, folket och känslan av att bli lite duktig… åtminstone var det så förr innan ”experterna” spydde ned hela travsalongen med information.

Nu är det inte längre kunskapsinhämtande som gäller, det är sållande bland all information som gäller. Vi som vill (och kan) själva har inte en chans längre, i curlinglandskapet serveras allt på ett silverfat av välgödda ”experter” som ägnar hela dagarna åt travarkivet när vi vanliga dödliga travnördar är på jobbet.

Är det verkligen ökad service som får folk till travbanorna, är det verkligen bara mer av allt som lockar? Är det nån som ägnat minsta lilla tanke åt själva kärleken till travet, att det kanske är mer trav vi behöver? Inte mer skrikande OM travet och spelet, utan faktiskt mer egna iakttagelser och studerande av hästarna och allt runt omkring.

Kan inte sporten stå på egna ben ska vi kanske inte kämpa mer, inte fan behövs det helhetsupplevelser när Sverige spelar kvalmatcher till VM, eller när Springsteen har konserter på Ullevi… inte ens när Solvalla kör Elitloppet behövs det helhetsupplevelser, allt skrikande runt omkring dödar intresset snarare än ökar det.

Vi som vill och kan tänka själva har tröttnat, framtiden får utvisa hur många av oss med äkta kärlek till travet som orkar vara kvar… men dom som tror att vi blir kvar hur mycket det än spottas på oss får nog tänka om, travfilosofen och Henrik Ingvarsson har varit på gränsen länge nu och jag är rädd att många andra rör sig i samma gränsmarker.