Elitloppshelgen är över för i år, det bjöds på bra sport och strålande väder på fredag och lördag. Söndagen regnade tyvärr bort och med regnet försvann en stor del av tjusningen. Nahar är enligt mig tidernas skräll i Elitloppet, och trots att jag gläds med Robert Bergh är det en skräll som ger mig kluvna känslor. Nu slipper vi elitloppshysterin och kan börja njuta av sommarens trav, sista helgen i maj är både finalen och inledningen på travåret.
Så länge vädrets makter var med Solvalla gick det fort i loppen, riktigt fort. Italienska skrällen Owens Club vann lilla elitloppet (Sweden Cup) på 09.7ak, Burning Line Gral silverfinalen på 11.7am och treåriga stoet Massive Babe vann treåringseliten för ston på 11.0ak. Sen kom regnet, enligt prognoserna skulle det komma en skur… det blev världens längsta skur. Elitloppet 2013 är inget lopp jag kommer att minnas, det började med att det stora dragplåstret Maharajah ströks några dagar innan och när det var dags för avgörandets stund föll favoriterna som käglor i regnet. Kvar stod en överlägsen segrare som för en månad sedan inte fanns i Tore Fyrands elitloppstankar, jag fattar ingenting?
Höjdpunkterna förutom elitloppsvinnaren Nahar och ovan nämnda hästar var Raja Mirchi som satte lite färg på Elitloppet, treårige Rolling Stones som är klassig värre och fyraåringarna Delicious US och Pascia Lest som båda imponerade vid sina segrar. Måste också nämna glädjen i vinnarcirkeln när danske Having Said That hade krossat sina franska motståndare i Montéeliten.
Tidernas skräll i ett profilfattigt Elitlopp
I det första elitloppsförsöket spurtade Nesta Effe hem segern före en tapper Raja Mirchi och en något svag Timoko. Formula One spurtade godkänt till sig en finalplats i hård kamp med Shaq Is Back. Take My Picture och Friction avhängda och totalt chanslösa. I det andra försöket vann Sebastian K från dödens i ett lopp som kördes i lågt tempo med Brad de Veluwe i ledningen, Nahar spurtade in som tvåa på imponerande sätt och Arch Madness hängde med till en finalplats. Mack Grace SM såg lite seg ut, Commander Crowe tydligen fast med krafter kvar och bortlottade Panne de Moteur och Amaru Boko räckte inte i det låga tempot.
Elitloppets final blev ett konstigt lopp, troligen på grund av att tempot var för högt uppskruvat på ett sönderregnat Solvalla. Sebastian K kördes i ledningen och det tyckte tydligen vissa var fel, men vad skulle Svanstedt annars ha gjort med en häst som vann försöket enkelt från dödens? Raja Mirchi tryckte återigen upp tempot i dödens och Sebastian svimmade totalt, Raja höll storstilat som femma. När krutröken skingrades på upploppet var det köhästarna som var längst fram, Nahar överlägsen på för förhållandena fina 10.1ak och Arch Madness tvåa efter bra spurt. Timoko klättrade mellan hästar och var pigg trea i mål medan fyran Brad de Veluwe också hade problem att få lucka och sicksackade sig fram till fjärdeplatsen. Formula One kom aldrig till och Nesta Effe fastnade i rygg på en trött Sebastian K.
En värdig segrare av Elitloppet var det helt klart, Nahar var den för dagen bästa hästen. Men hur en häst kan gå från att inte vara aktuell för start till att enkelt vinna Elitloppet förstår inte jag, det har varit så mycket skrik om Nahar senaste veckorna att det på elitloppsdagen inte ens var en överraskning att han vann. Men sett ur ett lite längre perspektiv (typ två veckor) är det den största elitloppsskrällen jag varit med om under mina (bortåt 40) år inom travet. Det är naturligtvis kul när allt kan hända och det där, och vem unnar inte Robert Bergh och bröderna Sedin en elitloppsseger? Jag kan ändå inte undvika att bli lite trött, formförbättringar av det här slaget är lite för mycket för min smak. För Robert Bergh är det kanske logiskt, men Nahar hade ändå inte visat någonting av elitloppsklass förrän åtta dagar innan Elitloppet så inte ens Bergharn kan ha varit alldeles övertygad om hästens storhet?
Lite sol och herrans mycket regn
Det var sol och härlig stämning… i fyra lopp i söndags, det hjälpte inte snackhästen Only In It’s Class som sensationellt förlorade andra loppet till megaskrällen Ulm Karsk. Skrällarna fortsatte när Having Said That satte fransmännen på plats i Montéeliten. Sen kom dagens kanske värsta prestation när treåriga stoet Massive Babe länsade hem treåringseliten för ston på toppfina 11.0ak, ett mycket bra intryck av den finsktränade amerikanskan.
Travkompaniets fina treåring Rolling Stones vann (enkelt sedan enda hotet galopperat) treåringseliten i regnet och visar fortsatt upp klasshästens alla ingredienser. Daniel Redén har hästarna i superform och Delicious US var överlägsen i fyraåringseliten för ston på 10.7ak. Fyraåringseliten är ett av mina absoluta favoritlopp och årets upplaga var inget undantag, Pascia Lest gjorde ett topplopp från ledningen och vann på 10.5ak. Det kördes friskt och det var Digital Ink som tryckte upp tempot i dödens, han höll mycket bra som trea och klämde sig in mellan italienarna Pablo de Jesolo (tvåa) och Probo OP (fyra).
En härlig inramning på elitloppslördagen
I lördags var kanske dagens prestation när Traveling Man (en av alla sjukt formtoppade hästar i år) vann första försöket till lilla elitloppet på 10.1ak, dansande i solen på Solvalla… ett mäktigt intryck och just då såg jag en häst som Fyrand missade att bjuda in till Elitloppet. Enda konkurrenten till den prestationen stod Burning Line Gral (jodå, även han sjukt formtoppad) för när han långspurtade hem silverfinalen på finfina 11.7am. Det går heller inte att komma ifrån skrällen Owens Club som vann en överpacad final av lilla elitloppet på kanontiden 09.7ak.
Andra som imponerade var Beatasine som vann stoeliten på 10.5ak före snabbt spurtande Miss Sue V, Rapide Marke som återigen var urstark, 12.8am i spåren imponerar, Askens Valencia var bara bäst i Diamantstoet på fina 12.5-2160m och Nougat Ås spårade hem ett halvtrist Harper Hanovers i överlägsen stil på 14.2-3140m.
Det var frisk körning under hela dagen och en elitloppslördag värd att minnas.
I fredags var Stylish Hanover och D’One behållningarna på Solvalla, Stylish var urstark på 13.6am och D’One bara vinner och vinner på klasshästens manér.
Lite reflektioner efter elitloppshelgen 2013
Förutom tokformtoppade hästar med jänkarvagnar har det varit stora framgångar för italiensk travsport, travet i Italien går på knäna ekonomiskt och travbanor och storlopp sjunker som stenar i det gamla klassiska travlandet som fostrat världens genom tiderna största travare i Varenne. Men trots (eller på grund av?) problemen i italienskt trav verkar hästarna bättre än på mycket länge. Två hästar i Elitloppet, seger i lilla elitloppet och storslam i fyraåringseliten. Det sportsliga bakslaget kommer kanske senare än det ekonomiska, det kanske till och med är så att det pumpats in osunt mycket pengar i det italienska travet och att det gett stora framgångar i hästmaterialet men samtidigt stora ekonomiska problem. Ekonomisk dopning känner vi igen från humanidrotten, är det det vi ser i italienskt trav just nu? Kanske skoryck, jänkarvagnar och alla andra formtoppningar på hästarna är någon form av ”dopning” som slår tillbaks mot travsporten om en tid?
I söndags anlände jag till ett soligt Solvalla med stora förväntningar, när jag lämnade ett regnigt Solvalla var det med kluvna känslor… travsporten är inte vad den en gång var, samhället är inte vad det en gång var. Frågan är om det är något som försvunnit på riktigt eller om det bara är jag som blivit äldre och inte gillar utvecklingen? Jag undrar om dom unga har lika roligt nuförtiden, jag tror inte det… men är samtidigt tillräckligt klok för att inse att det kan vara jag som har förändrats.
Nästa år kommer jag att följa allt via tv:n, jag åker inte 40 mil tur och retur om inte Solvalla och/eller SMHI kan lämna vädergarantier.