Hoppa till innehåll

Filosofens bakgrund och minnen

Det råder delade meningar om vem som ligger bakom den här sidan, travfilosofen är visserligen den formella skaparen… men gener och miljö ska inte underskattas.

blogg_p1020527_45783144
Årjäng – Svensk travsports vagga.

Hade inte mamma jobbat på travet när filosofen var liten hade det här kanske aldrig hänt? Hade filosofen fått se fotbolls-VM 1974 på tv istället för att åka på skittrav i Arvika hade han kanske, som tanken var, blivit fotbollsproffs i Åtvidaberg? Om inte de travgalna släktingarna skaffat travhästar i mitten på 70-talet hade kanske filosofen i lugn och ro fått träna fotboll eller rent av blivit professor i filosofi? När jag redan var förlorad i travet som tonåring borde kanske inte mina föräldrar skjutsat mig landet runt för att se på hästar, det hade kanske varit bättre om dom utövat sin makt till att få mig på andra tankar?

Men ja ä intä bitter, nej då. Travet har gett mitt liv mening, eller nåt? Det har också gett mig en viss insyn i historia och andra stora travländer (USA, Frankrike, Italien m.fl.). Men framförallt lärde jag mig huvudräkning efter att ha räknat ut alla V65-system som tonåring, 2x1x3x4x1x6 är exempel på system som gett mig ett försprång i huvudräkning. Och det ständiga analyserandet av travlopp har gett mig språket och den analytiska förmågan även på andra områden, vissa kallar det malande, men ändå. Sen ska man heller inte underskatta lärdomen att ta motgångar, som travspelare är det mestadels motgångar och det är en viktig del av livet… och med V65 och V75 varje lördag har man hela tiden haft nåt att se fram emot, hoppet är det sista som överger en travspelare.

Summa summarum är jag rätt nöjd, hade jag blivit fotbollsproffs i Åtvidaberg hade jag förmodligen saknat utbildning och lätt alkoholskadad suttit på Kopparvallen och gnällt med de andra gubbarna… det är skönare att sitta i en varm soffa och gnälla på mulåsnor och sovande kuskar. Så jag får nog tacka alla som styrde in mig på travbanan, sämre kan man ha det.

Det började med Ego Boy…

Det började tidigt travintresset, så tidigt att jag inte ens minns de första besöken på travbanorna i Romme, Rättvik och Gävle. Men jag minns Ego Boy, inte när han vann Elitloppet 1973, men däremot när jag satt på trappan hos farmor och farfar och lyssnade på direktreferat från hans sista lopp 1974. Ego Boy var en riktig dalahäst av kött och blod, han ligger begravd på hemmabanan i Rättvik, sambon tycker det är bisarrt, ska hon säga som har dalahästar (och en dalagris?) på hyllan hemma.

Även hos släktingarna i Värmland blev det mycket trav, när Sverige slog Uruguay med 3-0 i fotbolls-VM 1974 var jag på travbanan i Arvika. Redan då var trav prio 1. Det är även i Värmland jag har mina första riktiga minnen från travbanan, Årjängs Stora Heatlopp 1975 var på nåt vis genombrottet för travintresset. Det var även på Årjängstravet jag fick min första idol när Stall Hans 1976 startade en treårig amerikanska vid namn Intrip.

… och fortsatte med Pershing till Varenne

Travsporten var som ni redan förstått störst för filosofen på 70-talet – bästa hästen bland många profiler var Pershing. När jag var på Solvalla 1979 och såg den undersköna Ex Lee vända ut och in på ett helt fält var jag redan förlorad. Det fanns en uppsjö med profilstarka hästar på 70-talet som ligger högt upp bland mina favoriter. Värmlands nationalklenod Frances Marie, superhästen Madison Avenue och eleganten Mr Ego för att bara nämna några.

På 80-talet accelerade travintresset till maniska dimensioner och 1988 nåddes kulmen i filosofen’s travande. Det var det året Sugarcane Hanover blåste in som en stormvind i Olympiatravet och Mack Lobell stod för en magnifik uppvisning i Elitloppet. Senare det året gick filosofens flyttlass till högskolestudier och några år av mer intellektuella åtaganden. Måste också nämna tre av tidernas finaste unghästar – Speedy Fly, Pixie och Ata Star L – som tävlade på 80-talet.

På 90-talet var höjdpunkterna Elitloppet 1994 med Copiad vs Pine Chip och favorittravaren Gentle Star som tog mig med storm 1996 och 1997. Det är också svårt att glömma Viking Kronos uppvisningar i Gävle och Örebro i slutet på 90-talet.

På 2000-talet uppvisningstävlade världens genom tiderna bästa travare Varenne. Glömmer heller aldrig den bästa treåring jag sett – Going Kronos – som satte helt sjuka världsrekord. En annan travare som är svår att glömma är Gidde Palema, hans genombrott som äldre i Olympiatravet var ett stort ögonblick. I Nordamerika har Muscle Hill utmärkt sig, en av de värsta travare som setts i modern tid.

Utveckling av travintresset

När familjelivet kom in i bilden var jag tvungen att kombinera resande och trav, det har närmast blivit en tradition att förlägga resorna i tid och rum som ger en travupplevelse på köpet eller om det är tvärtom?. Bilresan till Piteå 2007 med stopp på Hagmyren var kanske ingen höjdare för familjen, men New York med Hambletonian 2014 tror jag ingen klagade på.

Meadowlands. Foto: travfilosofen.se

Nåväl, en ny travbana (eller dylikt) per år har jag haft som mål att besöka. Hagmyren 2007, Åby Stora Pris 2008, Årjängs travmuseum 2009, Bjerke i Oslo 2010, Charlottenlund i Köpenhamn 2011, Metsämäki i Åbo 2012, Bornholms travbana 2013, Hambletonian Stakes på Meadowlands utanför New York 2014 och travsportens vagga i Goshen, New York 2015 är platser och events som kombinerats med semesterresor.

Historic Track i Goshen NY. Foto: travfilosofen.se

Men det är inte bara resandet som utvecklat travintresset, sambons fotointresse gjorde att filosofen också införskaffade en systemkamera 2010 (tror jag). Kameran har inte bidragit till ökade vinster, tvärtom, men det är bland det roligaste som finns att fota trav och andra rörliga sportevents. När det gäller hästar under den här fototiden vill jag nämna Nu Pagadi som fick sambons och mitt travfotointresse att skena, den rödlätte fuxen var en fröjd att sätta fokus på och vi följde honom både till Oslo Grand Prix och Elitloppet.

Nu-Pagadi-1024x624
Nu Pagadi. Foto: travfilosofen.se